Jag, som säkert alla andra i min ålder föreställer sig sina liv i förhand. Vi siktar framåt och undrar hur det är den dagen då vi går upp i altargången, när man får sitt första barn, hur man ska inreda sitt blivande hem osv. Mina kompisar brukar prata om det här dagligen, och jag sitter med i samtalet och reflekterar över vad de säger. En vill satsa på karriären stenhårt och få en liten flicka som hon kan skämma bort, en annan tycker att målet här i livet är att få barn men kan nog först tänka sig att uppleva en modellkarriär, och den tredje vill flytta utomlands. Jag är säker på att deras mål kommer att uppfyllas, om de verkligen vill. 

Varje gång de pratar, brukar jag sitta och le lite försiktigt och inte vara särskilt aktiv i samtalen. Jag tror på att det är bra att se framåt, men jag vill leva just nu. Jag är just nu i en period där jag inte vet någonting, jag är väldigt osäker, jag oroar mig något otroligt och jag vet inte vart jag vill komma, men jag vill framåt. Därför uttalar jag mig inte om hur jag vill leva, för att jag vet ingenting.

Det jag vet just nu om hur jag vill leva är att jag vill vara riktigt lycklig, det är mitt första mål. Jag vill bli en ödmjukare person och mer trygg i mig själv för att kunna ge mer av mig själv, och jag vill sluta med att bara lyssna på mig själv. Jag vill även resa mycket, se olika platser som sitter kvar i minnet. Jag vill bo i ett fint hus, men det är inte det viktigaste och om jag inte kan få egna barn ska jag adoptera en kinesunge.  Jag vill inte bli lärare, men jag är öppen för de flesta yrken. Jag vill se tillbaka på mitt liv när jag är pensionär och vara nöjd, inte ångra, och jag vill drömma mig bort och inte behöva tänka på konsekvenser av det jag gör hela tiden.